Kära familjer, vänner och släktingar,
Tre år har sprungit förbi, jag tror jag talar för alla oss 91 när jag säger det. På ett sätt känns det som igår, mamma och pappa åkte hem, samtidigt känns det som en livstid sen, vi var ensamma på våra rum, lite nervösa, rädda, men mest glada, vi undrade vad det var som väntade oss. Nu har vi upplevt allt som väntade oss då. Nu har våra föräldrar kommit tillbaka, för att hämta hem oss igen. Eller i vissa fall, skjutsa iväg oss till nya platser, än en gång, kanske okända.
Minns ni när resan började mot Tjeckien, 17 timmar dit och 17 timmar hem igen. På vägen hem när vi alla tjejer satt längst bak i bussen och grät till filmen Marley och jag. Men det kändes verkligen inte som att det tog så lång tid för vi hade varandra. Så som vi har haft det nu. Vi har inte märkt att det har gått så fort.
Vi har haft vattenkrig, vi har klätt ut oss tjugoelva olika gånger, vi har ätit minst 500 pizzor, 300 kebabrullar. Vi har tjurat över 90orna som gör oljud, 93orna som lämnar sina sopor i trappuppgången, eller var det tvärt om? Vi har i alla fall såklart betett oss fläckfritt alla år.
I tre år har vi ätit middag sida vid sida, nu sitter vi till bords tillsammans för sista gången.
Vi ska ta med denna tid som ett minne som ligger nära hjärtat. En tid där vi skapat relationer starkare än vänskap. Ett minne för livet helt enkelt.
Nu öppnar sig alla dörrar och vi får massor med valmöjligheter. Det är en tid i våra liv som tar slut och det är en annan som börjar. Det är en frihet men samtidigt är det läskigt, vi vet inte riktigt vad som väntar oss.
Vi har skrattat, gråtit, varit osams, varit sams, stöttat varandra genom svårigheter, gjort i stort sett allt, allt som vänner gör med varandra, och för varandra. För vänner, det är vad vi är, har blivit, och på ett eller annat sätt, alltid kommer att vara. Tack för tre underbara år. Lycka till i framtiden.
Jag ÄLSKAR er! <3
